Helt surrealistisk känsla igår eftermiddag. Vi har kontor mitt på Kungsgatan, ett par hundra meter från korsningen Drottninggatan. Jag står i fönstret i ett konferensrum och har ett Skypesamtal med Dr Gitterle inför vår stundande lansering av Cellexir inom ett par veckor.
En kollega knackar på dörren och säger att det nyss varit en terrorattack på Drottninggatan. Excuse me säger jag till Dr Gitterle: The weirdest thing just happend it seems to be a terror attack just around the corner.. Vi avslutade samtalet och bilden över det fruktansvärda klarnade bit för bit. Kajsa som jobbar några hundra meter åt andra hållet från Kungsgatan skickar meddelande om att barnen är ok men att nu Alice fått magsjukan jag hade i början av veckan och Kajsa i mitten. Vad jag inte visste då och tur var det var att mellantjejen Sara 15 tillsammans med en kompis hade åkt in till stan på sin studiedag och gått på Drottninggatan ner tilll T Centralen bara en kvart innan lastbilen mejade ner ett 20 tal personer och dödade 4. Hemska tanke vi tackar vår lyckliga stjärna och lider med de stackars själar och deras anhöriga som inte hade den turen. Filmen från butiken där en handfull människor desperat springandes för sina liv och precis hinner smita in innan lastbilen i hög fart dundrar förbi precis vid kanten in mot dörren är otroligt stark. Den sista kommer in ca en halv sekund innan lastbilen och en annan viker kraftigt höger och ser ut att klara sig. Dessvärre springer en av dem förbi dörren och fortsätter rakt fram. Det var nog dessvärre ödesdigert.
Efter någon timme på kontoret för att försöka få lite grepp om händelsen byter jag om till cykelkläder och cyklar sakta bort Regeringsgatan kryssar mellan bilar och gående i en märklig stämning. Det var verkligen rätt dag att ha cykel. Det är rena folkvandringen Sveavägen bort mot Haga Norra i total avsaknad av kollektivtrafik. Kajsa har bil i stan men säkerhetschefen i banken vill hålla personalen kvar ytterligare någon timme.
Skönt att komma hem till barnen som förstås är skärrade, utom Sara som ändå är förvånansvärt lugn. Alice kräks för 7 gången på några timmar men mellan eländet är hon rätt pigg och idag som vanligt. Tycker jag brukar återhämta mig fort men noterar den stora skillnaden i recovery på en 18 åring och en 50 åring.
Vilken vecka! Inget blev som det tänkt. Tre i familjen magsjuka (två kvar?) Två inställda restaurangbesök och en inställd födelsedagsfest. Men förstås väsentligt läskigare att Sara hamnade 15 minuter ifrån ett så vidrigt terrorbrott som berövar så många så mycket.
Samtidigt ger det stort hopp att se hur Stockholm hanterar ondskan. Staden reser sig. Poliser, myndigheter och sjukvård har agerat exceptionellt professionellt för att inte tala om alla medborgares värme och medkänsla med allt "Open Stockholm" engagemang igår kväll med erbjudanden om mat och husrum för alla som inte kunde ta sig hem. Skänker ett stöd och hopp i en svår tid med terror och rädsla.
Det sjuka är att egentligen är det ju inte så många terrordåd i Europa och USA.I alla fall inte jämfört med hur många det skulle kunna vara och hur många det är tex i Irak. I Europa Paris, Nice , Bryssel , Berlin, London och nu igen Stockholm. Det var väl runt 7 år sen sist på samma Drottninggata med självmordsbombaren Taimour (den misslyckade terroristen som bara lyckades mörda sig själv). De får bara en sån extrem träffyta. Mönstret är ofta detsamma ensamagerande radikaliserade gärningsmän som med en stor lastbil som vapen omöjligen en stad kan skydda sig mot.
Det kommer inträffa många gånger till. Man får trösta sig med och logiskt mota den instinktiva rädslan med att det är oerhört liten sannolikhet att hamna i vägen statistiskt. Att vara i fel stad vid exakt fel plats vid exakt fel tidpunkt. Risken är som att träffad av blixten, vilket jag iofs blivit.. men ändå. Nu var det obehagligt nära på många sätt, speciellt med Sara även om även 15 minuter är än lång tid. Och som många säger. Det gäller att ställa sig upp. Vi som är kvar, borstar av oss, sträcker på oss och lever vidare i positiv anda tillsammans mot terrorn.
