När jag kom hem efter en ganska lugn och småkall pendling var planen en max 20 minuters intervall på Wattbiken. Det var ett tag sen och hade siktet inställt på pers >353 w som jag körde för ca 1 månad sen. Hade lite småångest hela eftermiddagen för den stundande smärtan och när jag kom ut i kylan med cykelkläder från kontoret på Kungsgatan kände jag en tydlig attraktion när jag såg folk i fönstren in mot en varm bar eller restaurang och bara ta ett glas vin istället och skita i allting. Blev lite mjuk på nåt sätt, vill ha värme nu. Eller hade jag bara ångest inför den planerade långa maxintervallen? Kanske lite både och, men cyklade i alla fall hemåt och fick upp värmen ok på vägen hem. In och försöka peppa upp sig. Skönt i alla fall inne i värmen och med Mumford & Sons live i Pretoria på Blueray och hög volym (så grym konsert) så kände jag mig ändå redo.
Målet var satt mot 360 w snitt och dryga 90 kadens. Gick väl ganska bra i 7-8 minuter utan att pulsen skenade med några watt över målet. Men vid 10 minuter började jag bli lite mjuk i huvudet och beslutsamheten var inte längre givet starkare än motståndet att lida. Pulsen var nu på 160 men jag borde kunna pressa mig i 10 min till upp mot 165 (max172 men det var i höstas..) en del mjölksyra i benen som kändes men även det borde jag kunna övervinna. Men vid 12 min bara tryckte jag på paus i en stundens infall av vekhet. Fuck it jag är för mjuk i huvudet. Pustade ut någon minut och velade med mig själv om jag skulle bryta eller försöka köra klart mot 20 min. Valde det senare och tog 4 minuter till innan jag åter pausade följt av en sista 4 med något högre insats. Bra trött efter sista och nu ändå ganska nöjd. Det blev i alla fall 3 bra intervaller totalt 20 min på hög belastning med snitteffekt 365 w 5 w/kg. Nästa gång kanske det håller hela vägen? Hur var det nu? Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen. Just det så var det ska försöka komma ihåg det..
