Vilken magisk känsla igår kväll. Efter 2 månader kom jag ut på en cykeltur för första gången sedan olyckan på Mallorca. 11 frakturer och en punkterad lunga kändes tillräckligt läkta för att ge mig ut på en försiktig premiärtur. Försiktig var i alla fall tanken vad gäller tempo men redan efter 10 minuters cykling så kände jag att kroppen ville något annat. Den ville cykla fortare och fortare. Tittade ner på benen och undrade vad det var frågan om? Benen bara trampade på med tunga växlar och sa nu kör vi! Så farten ökade lite kontinuerligt bort min vanliga väg från Sollentuna Vattentorn till Hagby och sedan bort mot Fresta Kyrka och därifrån till Vallentuna och sen samma väg hem igen. En tur på drygt 4 mil med en närmast euforisk känsla i den fina sommarkvällen. Det är här jag vill vara. Det är här jag mår bra. Det är här jag är stark.
Det är nästan orimligt vilken skillnad jag känner i min kropp och huvud mot när jag promenerar, ofta med möda och värk efter den brutna höften i höstas. Lätt haltande till eller ifrån möten på stan. Lätt haltande till eller från bussen. En något bedagad vithårig man snart 50 år gammal. Sen kontrasten mot igår. Att cykla med en lätt flygande känsla, en känsla av urstarka ben en allt mer ihopläkt kropp. Blodet cirkulerar bra från hjärta och ut i benen och tillbaka. Huvud och själ i perfekt harmoni, skarp och på hugget snart 50 år ung.
Det blåste rätt hyggligt så jag var lite orolig för att de nya högprofil Zipp 808 NSW skulle kännas lite svårkontrollerade i vinden, men vilka chefshjul! Inga problem med framhjulet i vinden trots 82 mm profil. Har inte haft den känslan sedan jag lånade ett dischjul första gången sommaren 2013 på
RR Smack Vik tempo (som faktiskt fortfarande är det snabbaste tempoloppet jag gjort). Hjulen kändes otroligt snabba och bara seglade med 39,7 fart mellan Fresta och Vallentuna i sida medvind utan att gå på rött.
Samma sträcka tillbaka med mycket motvind klöv hjulen vinden med 36,2 fart. Nu slog hjärtat fortare men benen fortfarande starka och ville fortsätta fort även sista milen hem.
Vet inte hur mycket extra fart hjulen ger men det kändes som det kan gå rätt fort med dessa när jag är tillbaka fulltränad. Nästan som fusk med de här hjulen, grym bromsverkan var det också. Nu gick rundan över 4 mil på 1.06 snittfart 36,44 kmh 285 npw vilket egentligen inte borde var möjligt där jag kommer ifrån.
Jag var inte rädd på vägen vilket var det kanske skönaste beskedet från hjärnan. Nu cyklade jag solo på torr och fin väg och tog det försiktigt i kurvorna men ändå, ingen rädsla. Jag hade inga större smärtor, fick lite ont i revbenen efter en halvtimme när jag började bli lite trött och när jag stod upp ibland. Hade svårt att lyfta vänster arm från styret ordentligt för att markera vänstersväng men annars kändes det kanon. Kroppen är en fantastisk maskin och ibland klarar du saker du inte trodde var möjliga. Se bara på Islands hjältar igår. Allt går och går det inte så går det ändå!
